Det här är jag- Inger, tillsammans med Semlan och Kolan under en promenad i mars 06.
Bilden är tre år gammal nu men den får vara ett tag till, lite åldersnoja kanske:).

Familjen består av mej själv, min man, två utflugna döttrar och två hundar.
Nu är jag inne på mitt 49:e år, jobbar natt och har som väl inte går att missa, hundar (och datorer) som mitt stora intresse. Fast det här med hemsidesbygge går inget vidare:)

Jag har haft hund sen jag var 10 år och min första egna hund var en Golden-hane, Don.
Han blev bara två år, det var något medfött hormonfel.
Han följdes upp av en Långhårig dvärgtax-hane, Toy-Boy med smeknamnet Toyen.
Toyen blev kvar hos mina föräldrar när jag flyttade hemifrån.
Sen blev det en Doberman-tik, Milly som jag köpte av familjen jag jobbade hos i London (som au-pair).
Hon var med mej överallt ända tills arbetsförhållanden sa ifrån. Drygt 1 år gammal flyttade hon hem till mina föräldrar och Toyen.  Milly och mina föräldrar trivdes så bra tillsammans att hon blev kvar även efter det att mina förutsättningar hade ändrat sej.
Jag var utan hund i 1½ år. Då kom Reggae in i familjen. Han var en Schäferblandn-hane,en hund som verkligen satte djupa tassavtryck i sin omgivning. Han fungerade som tröst, trygghet och varm kudde till alla barn bla.
Han var en alldeles speciell kompis som vi fick ha hos oss i drygt 12 år.
Samtidigt som vi hade Reggae kom Ludde, en Tibetansk Terrier-hane. Han gav oss verkligen fulla händer. Vad jag har förstått så här i efterhand så var han en alfahanne med allt vad det innebar. Han fick allvarlig epilepsi bla och blev 6 år.
Sen kom då Nisse en Boxer-Schäfer-hane. Det var inte alls meningen. Han skulle avlivas och det klarade inte jag, så jag tog hand om honom för att hitta en familj åt honom. Det blev ingen annan familj utan han blev kvar i 9 år. Det var njurarna som gav upp. Nisse var en stor hund men väldigt rädd inuti. Jag jobbade som sjutton för att stärka hans självförtroende men jag lyckades aldrig göra honom riktigt trygg.
När Reggae dog så försvann en stor bit av Nisses trygghet och han mådde jättedåligt. Vi hittade då Kolan som är en blandning mellan Cavallier King Charles spaniel och Papillon. Det tog en vecka eter att hon kom innan Nisse kom lite till ro igen. Kolan är en väldigt alert och vaken tjej som nu har varit med och uppfostrat många hundar. Andras och våra egna. Hon är vår alldeles speciella sällskapsdam. Efter Nisse ville jag ha en stor trygg hund och då hittade jag Semlan min första Leonberger. En väldigt stor tjej med alla lugna och trygga egenskaper jag sökte efter. Tyvärr drabbades hon av en tumör i bröstkorgen som gjorde att hon bara blev 4 år. Det har varit en jättejobbig tid efter henne men jag får se det som att om jag inte hade träffat och haft glädjen av denna underbara hund i 4 år så hade jag ju inte haft min Smula som jag har nu. Smulan är en tjej med mycket mera go i än Semlan så Kolan har det verkligen inte lätt. Det beror ju också på att Kolan börjar bli till åren. Hon fyllde tretton i oktober 08.   Pondusen har blivit lite svagare och hälsomässigt så är hon ett par tänder mindre, ont i en kota och ser lite dimmigt. Hon är forfarande otroligt pigg och hänger med i skogen i timmar utan att bli trött.


Man har lärt sej mycket på vägen, framförallt hur lite man egentligen kan.
Hundpsykologi är jätteintressant, men många gånger skulle man ha varit hjälpt av att hunden ifråga också skulle ha läst det :)
Jag uppskattar att synen på hundar och träningsmetoder har ändrats fullständigt sen 70-talet.
Jag tycker att hunden ska vara din kompis och att man ska ha kul och trivas ihop. Det ska vara positivt från bägge håll, vad är det annars för vits?